...jag ber så mycket om ursäkt att jag inte varit så flitig. Men så blir det ibland, utan att man behöver "göra slut" för det :-D

Ojoj det har hänt så mycket så jag vet inte riktigt vart jag skall börja. Med nästa års hingst..... kräftfisket.... olyckan med hästlastbilen.... Dísas föl... spontan festen.... stall"bygget"...

Bestämmer mig att börja med det traditionella kräftfisket. Ja för mig har det blivit en tradition nu i och med Anders. Men första gången jag fiskade kräftor var med kompisar. Själv är jag inte så överförtjust i att fiska kräftor men det är trevligt att umgås med vänner och Arvid tycker det är spännande. För svärfar är däremot kräftfisket årets höjdpunkt, tror jag. För mig är höjdpunkten att ÄTA de små liven. Aboslut inte att koka dem - huamej att lägga ned dem levande i kokhett vatten. Det har jag ont av så i denna familjen är det Anders som kokar kräftor! Och bakar sockerkaka ;-) (blinken är till dig Anders).

 Här är delar av kräftfiskegänget. Från vänster Martin, Jonas, Arvid, jag, Bengt (svärfar) och Rickard.

Anders, Arvid och Jonas ute i den pyttelilla båten, en gammal jolle. Ett under att båten höll sig flytande och på rätt köl. Jag som har seglat O-jolle vet hur lätt den slår runt. I och för sig med segel på men ändå... Den är ju liksom gjord för EN.

Kira smet iväg och hoppade i ån. Simmade målmedvetet ut till husse i båten. Smidigt klättrade hon också i! Ja, ni ser ju hur djupt ned båten ligger i vattnet. Men Arvid hade flytväst och jag extrakläder till honom.

Nämen vad har vi här då! Bloggaren i egen hög person på torra land.

Här är en annan "tomte" som jag bara var tvugen att smygfota. Härlig grön overall som skulle behövt lite stretch över maggen... Vad han har hörselskydden till är och förblir en gåta. Har ni någon idé så säg gärna till.

Han har fiskevatten längre upp i ån och passerade förbi vårt läger. Grodan boll :-P  Fiskelyckan var otroligt god i år och i skrivande stund håller Anders och Jonas på att dela upp kräftor . Vi drog upp ca 500 kräftor. Hur många det blir till oss var återstår att se.

Dísa har då äntligen fölat. Det blev givetvis en hingst till. Bara hingstar här i år. Barbro får nog göra som jag... köpa sig ett sto om hon skall ha ett.

Olyckan
I torsdags då jag var på väg till Jönköping för att hämta Arvid, som varit med pappa i Norge, hamnade jag mitt i en otäck olycka. Någon mil utanför Ulricehamn ser jag att två bilar längre fram ställer sig på bromsen. En kör intill vägkanten och stannar. Jag saktar ned och ser varför de har bromsat. En hästlastbil ligger i diket och ser ut att kunna välta när som helst. Lastbilen lutar ca 45 grader. Jag kör också intill vägkanten för att kolla läget. En tjej håller på att sätta ut en varningstriangel och en ung kille ringer i mobiltelefon. Det visar sig att killen kört lastbilen och tjejen kommer från bilen framför mig. Jag går fram till killen och frågar om det är hästar i. -JA! säger han och skakar. Han ringer 112 och begär bärgare och polis.

Vi går gemensamt fram och jag kikar in genom skötardörren som står på vid gavel med ett tävlingsskåp hängande ut. Två stora hästar är där inne. Den "översta" hästen står upp och ser hyfsat lugn ut. Stoet som är längst ned kämpar för att komma på fötter. Svårt för henne i den lutningen. Hela bilen skakar och det är otäckt för det känns som om bilen skall välta när som helst. Till att börja med är hon ganska lugn förutom att hon kämpar för att komma på fötter. Jag och Cissi (den andra kvinnan som stannade) pratar med killen och försöker få fram om han bor i närheten, är det hans hästar osv. Han är lite chockad men ganska klar ändå. Det är hans och mammans hästar. Han var på väg till Stockholm för att hopptävla. PANG! Då smäller det till i transporten. Stoet har fått panik och skall UT! Med gemensamma krafter lyckas jag och killen få in tävlingsskåpet (Cissi står oroad bredvid och säger -akta bilen välter) för att sedan stänga skötardörren. Den vägen skall hon INTE ut! Men skåpet är för tungt och dörren vill inte förbli stängd. Som tur är har jag alltid grimskaft i bilen. Universalredskapet - eller hur pappa! Vi binder skötardörren då den inte åker upp. Då kommer nästa panikattack innifrån och denna gången får hon upp framhoven över bommen och slår ut rutan i skötardörren, häver sig upp och trycker nästan ut mulen också. -Shit i havet det här är inte bra! Vi ser att hon har skavt upp ett fult sår på benet. Killen blir ledsen och förtvivlad. -Faan jag har snart inga hästar kvar. Jag måste erkänna att jag kännde samma sak, men givetvis sa jag inte det utan försökte trösta och säga att det oftast ser värre ut än vad det är. När ungefär en timme hade gått gav valacken upp. Han bara suckade och säckade ihop. Tydligen var han redan innan nervös att åka trailer.

Tiden sniglade sig fram  där vi stod och försökte få hästarna att vara hyfsat lugna. Se till så dörren förblev stängd och killens jacka hängde över fönstret för att stoet inte skulle se ut. Det tog nästan en timme innan räddningstjänsten kom till platsen. Under tiden hade jag jagat veterinär över hela landet kändes det som. Den som hade distriktet hade sövt ett gäng kalvar och kunde inte komma på ett bra tag. Jag överdriver inte när jag säger att vi ringde över 20 nummer innan vi fick napp. TACK till Svenljunga veterinärstation som hjälpte mig med massa nummer till veterinärer runt Ulricehamn och Jönköping. En kvinlig veterinär från Huskvarna slängde sig i bilen och åkte. När jag går fram till räddningsledaren för att meddela att jag fått tag på en veterinär som kommer inom 30 minuter upptäcker jag att det är "Näsa", pappas jobbarkompis. Han hade sett att det var jag men ville inte "störa" när jag ringde och grejade.

Det är tur att man i förväg inte vet hur lång tid det kommer att ta innan man får hjälp. Det tog över 1,5 h innan lastbilen var säkrad och bärgaren var på väg. Här blev jag tvugen att lämna dem för Johan och Arvid hade väntat länge nog. Polisen hjälpte mig så jag kunde komma fram och förbi. Vägen var ju avstängd. På väg tillbaka sedan (vi satt i kö då de hade stängt av vägen) fick jag reda på av inre befäl på räddningstjänsten att bilen var bärgad och att det verkade som om hästarna kommer att klara sig. Skönt!

Här kan ni läsa mer och se bilder när lastbilen höll på att bärgas.

http://www.ut.se/nyheter/hastar-skadade-i-trafikolycka(782088).gm

Jag tänker mycket på killen och hans hästar. Hoppas det går bra för er!

Hingsten nästa år

Jaaaa det blir en svartskäck och han är stor och fin med mycket härlig man. Mer kommer..... en annan gång *ler*

Seiður och Fleygur blev så glada när de fick komma i samma hage igen. Här ser ni ler och långhalm.

Ha det bra och glöm INTE att dra handbromsen på bilen eller hästlastbilen.

/Åsa