Tre gånger har jag ropat på hästarna från ingången till ligghallen. Alla gångerna har de kommit så småningom. Men nu fjärde gången kom de i full karriär med Leira i spetsen. Hon är den som kommer när jag ropar och de andra hänger på. De har också börjat lära sig att om man kommer blir det gottigt. Havre eller pellets vankas det då Åsa ropar.

Jag var redo med kameran och tog en serie bilder på dem. Man blir helt varm i hjärtat av dessa härliga hästar med varierande färger. Det är en flock där ingen är den andre lik. Men jag måste säga att det jag mest uppskattar hos Leira, Leikna och deras avkommor är LYNNET! Även Litla-Mín och Vinna har ett underbart lynne, milda och fina. Jag är så tacksam över detta, då lynnet för mig är 90 %. Att skryta är svårt men inte när det gäller detta! Leikna är ändå den som står ut mest. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Hon är som en Goldenretriver och trycker man på knappen blir hon en oljad pil :-D

Allra längst bort på ängen ända vid skogskanten var de när jag ropade. Här har de kommit halvvägs.

Leira i täten med Dreki tätt bakom sig. Förstår inte alls varför Florian tycker jag skall banta henne. *visslar*  Kolla in Leiknas glädjefnatt där bakom!

Är hon ett troll eller en nymf?

Hela gänget på upploppet. Leira har siktet inställt på LIGGHALLEN och havren!

I dag har jag halmat boxen och i morgon skall jag halma hela ligghallen tänkte jag. Vi tog även in en rundbal hö som vi kan ha och ge dem inne.

Veckan har varit toppen. Leikna har gått nästan varje dag och det är med ett leende på läpparna jag rider denna prinsessa. Leira har jag också varit ute och skrittat samt travat korta sträckor. Det funkar riktigt bra. Hon har inte visat ngn hälta eller svullnad. Håll nu tummarna att det skall fixa sig. Och ja, Ann, jag masserar henne.... ofta!  *ler*

På tisdag kommer Peter och då hoppas jag att han har tid att sko både Litla-Mín och Leira. Om inte så får det bli Leira först, hon är viktigast.

Förhoppningsvis hinner jag raka av trollet (läs Leikna) all hennes tjocka päls. Hon flämtar som en gris så fort vi har ridit på lite. Att springa med den pälsen hon har är ju som att ut och träna i en dunjacka. Så kan vi inte ha det. Nej nu skall hon bli spiiiiiindel *rys*

Ojoj nu hör jag hur kudden ropar efter mig. Dags att nana!

/Åsa